Kort historia för Kungliga Västerbottens Regemente

INNAN INDELNINGSVERKET

Hur det började
Under 1550-talet sattes ett antal fänikor upp i Sverige, också i Norrland sattes fänikor upp. En fänika är en avdelning på högst 500 man fotfolk, som med tiden blev ännu färre. Varje fänika samlades kring en fana och rekryterades ofta från ett bestämt landskap. I Västerbotten fanns redan 1565 en Västerbottensfänika.

Organisation
Fänikorna bestod från början av cirka 500 man fotfolk, som utgjorde 25 rotar om 21 man (totalt 525 man). En rotes ledare var en över- och en underrotmästare. Chef för fänikan var hövitsmannen, med en fänrik som andre man och en löjtnant som assistent åt fänriken. Fänikans militärmusikkår bestod av trumslagare och pipare. Av Norrlands fänikor bildade Gustav II Adolf 1615 Norrlands storregemente (3 000 – 3 600 man). Samtidigt bytte fänikorna beckning till kompanier, en enhet som kom att bestå av cirka 150 man. Stor­regementet delades 1623/1624 i tre delar varav Västerbottens regemente rekryterades från norra Norrland. Västerbottens regemente kom att bestå av åtta kompanier. Befälet över kompanierna kom så småningom att föras av en kapten. Löjtnanten och fänriken kom också att fortsätta som befäl i kompanierna efter förminskningen och namnbytet. Kompanierna i Västerbottens regemente kom att bli: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Lövangers kompani, Kalix kompani, Bygdeå kompani, Skellefteå kompani och Piteå kompani.

I strid och krig innan indelningsverket
Mellan åren 1625 och 1679 deltar regementet i striderna och fälttågen i nuvarande Baltikum (Livland), Preussen, Polen (Danzig), Ingermanland (nuvarande St Petersburgsområdet) och Tyskland och deltar i striderna och fälttågen där. Delar av tiden där tillbringas hemma i Sverige för att förstärka regementet och som besättning på örlogsflottan. Som namn på slag där regementet segrat under denna tid anges Landskrona 1677.

INDELNINGSVERKETS TID TILL FINSKA KRIGET

Indelningverket
Första steget mot ett ständigt knektehåll i Västerbotten togs 1649 när ett kontrakt om ständigt knektehåll ingicks mellan kronan och allmogen i Västerbotten.  Karl XI införde 1682 generalindelningsverket och med det det ständiga knektehållet. Landet indelades i små administrativa områden som alla skulle hålla minst en knekt. Varje gård som ingick i området tvingades att förse och underhålla en soldat med ett soldattorp. Bönderna i de gårdar som gick ihop för att hålla en knekt kallades rotebönder eller rotehållare och bonden (personen) som ansvarade för att roten tog hand om soldattorpet kallades rotemästare och han ansvarade för att lönen och övrigt ,som de skulle förse soldaten med, också överlämnades. I städerna mot­svarades roten ofta av en stadsdel.

Varje rote fick ett rotenummer inom regementet, därför var knektarna också kända under sitt rotenummer. Rotarna byggde på mantalet, mantalet utgjorde ett mått på gårdens betalnings­förmåga då det gällde skatt. Normalt skulle varje soldatrote motsvara 2 mantal men den till­gängliga jorden räckte inte alltid till, så vissa rotar hade ett lägre mantal. Hur många gårdar som krävdes för att få ihop två mantal varierade, beroende på gårdens areal och den av­kastning jorden gav. Det var alltså rotens uppgift att rekrytera och hålla en soldat/ryttare med häst eller utrustning inklusive ett boställe (soldat­torp).

Huvudgården i roten fick normalt ge namn åt sin rote, den kallades för stamrote eller huvudrote.  Övriga gårdar kallas hjälprotar. Bönderna fick som motprestation för roteringssystemet befrielse från utskrivning till armén eller flottan. ”Tjänsten på roten” avsåg i den indelta armén de övningar och den kontroll av vapen och utrustning, soldatens uppförande och disciplin som förekom när inte förbanden var sammandragna till övningsläger, kommenderingar eller krigstjänst. Västerbottens regemente höll sedan 1648 sina regementsövningar på Gumboda Hed, det började lite norr om den nu som Gumboda Hed kända platsen.

I strid och krig fram till Finska kriget
Under karolinertiden, frihetstiden och fram till och med Gustav III:s tidiga gustavianska tid deltog regementet i flera strider och fälttåg.

Regementet var med i striderna och fälttågen under det stora nordiska kriget, 1700 – 1721. Man deltar många slag och också i flera segrar under detta krig, men vid Poltava 1709, där regementet uppträdde med den äran, utraderas regementet och måste helt återskapas i Sverige efter det slaget. Därefter var regementet aktivt i Roslagen, Väster­botten, Bohuslän (1717) och Norge (1718). Under åren 1719 - 1721 tjänstgjorde regementet i Västerbotten.

Under Hattarnas krig, 1741 – 1743, Pommerska kriget, 1757 – 1762 och Gustav III:s ryska krig, 1788 – 1790 kom regementet mest att delta i slag och krig som förlorades. Men regementet uppförde sig ofta ändå med den äran. Vid slaget vid Villmarstrand 1741 förlorade regementet alla sina officerare och en trumslagare rädda regementet sedan det varit det regementet som längst stått emot ryssarna.

I Pommern var en bataljon med då den preussiska staden Pasewalck intogs i augusti 1760. Ett par månader senare utmärkte sig bataljonen med tapperhet då preussiska styrkor slogs tillbaka efter ett anfall på staden.

Den 28 juni 1789, vid Uttismalm utmärkte sig regementet genom ett mod och en rådighet som tvingade ryssarna att retirera. Västerbottens regemente utmärkte sig ofta i detta krig genom tapperhet. I slutet av slaget vid Willikala  blev de svenska artillerihästarna skjutna, men kanonerna räddades av officerare vid Västerbottens regemente som själva drog kanonerna i säkerhet.

På regementets fana nämns följande slag där regementet deltagit i i segerrika slag under denna tid: Düna 1701, Kliszow 1702, Fraustadt 1706, Malatitze 1708 och Strömstad 1717.

FINSKA KRIGET OCH FRAMÅT

I strid under Finska kriget
Våren 1808 fick norra bataljonen (Livbataljonen) under befäl av major Lagerborg bryta upp från rotarna och marschera till norra Finland (som vi ser det idag). Där tog Generalmajor  Sandels, som ledde Finska arméns femte brigad befälet. Bataljonen deltog under 1808 i alla marscher och strider som brigaden var inblandad i. Vid det framgångsrika slaget vid Virta bro (Idensalmi), den 27 oktober 1808 hann Västerbottensbataljonen inte fram i tid utan kunde bara delta i stridens slutskede. I november tvingades brigaden tåga tillbaka till Uleåborg där den i slutet av månaden förenade sig med huvuddelen av hären under befäl av Klercker.

Regementes södra bataljonen som stod under befäl av överstelöjtnant von Knorring till­delades i början av 1808 den norra fördelningen (södra bataljonen, Jämtlands regemente, Jämtlands hästjägare, en bataljon från Hälsinge regemente samt ett fältbatteri) som stod under Västerbottens regementschef, överste Johan Bergenstråle. Hela fördelningen, utom hälsinge­bataljonen, samlades i början av sommaren i Umeå.

En del av fördelningen gör sedan ett misslyckat försök att segla över Kvarken och anfalla ryssarna i Vasa stad med omnejd, men svenskarna lider stora förluster, halva styrkan stupar, såras eller till­fångatas. Den svenska fördelningen tvingas till slut lämna Finland och ta sig tillbaks till Sverige.

Överste von Essen tar nu över fördelningen som nu kallas svenska brigaden. Brigaden skeppas till Finland och förenas vid Dunkar den 11 juli med överstelöjtnant von Fieandts avdelning. Den västerbottniska bataljonen förenar sig med finska arméns huvudstyrka och anländer i tid för att delta i slaget vid Alavo den 17 augusti, här bidrar bataljonen till den svenska segern. Bataljonen deltog sedan i slaget vid Oravais den 14 september 1808 som en del av huvudhären. Adlercreutz beordrade anfall men bataljonen blev då något isolerad och hamnad före de övriga trupperna. Bataljonen riskerade på så sätt att helt övermannas men undsattes av andra svenska trupper. Västerbottningarna tvingades sedan retirera norrut till­sammans med den svenska huvudstyrkan till slut retirera norrut

Regementets båda bataljoner förenas därefter i norra Finland. Men efter stilleståndet i Olkijoki den 19 november 1808 och överlämnandet av Finland, ska regementet enligt villkoren i general Gripenbergs kapitulation i Kalix den 25 mars 1809 överlämna sig åt ryssarna. Men endast av den norra bataljonen under major Schildts befäl genomför denna kapitulation. Trots att den södra bataljonen vägrade att kapitulera i mars, tvingades bataljonen tillsammans med finska trupper under överstelöjtnant Furumarks befäl att den 15 maj att kapitulera i närheten av Skellefteå efter att gjort ett till största delen lyckat försök att rädda svenska förråd från att falla i ryssarnas händer.

Efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 kunde de tillfångatagna väster­bottningarna återvända hem. Regementet rekonstruerades och bildade 7 kompanier. Områden i Finland (som vi känner det nu) som räknades till det egentliga Sverige gick förlorade och 113 rotar försvann från Västerbottens regemente.

Strider i Norge 1814
Västerbottens regemente deltog inte i kriget mot Napoleon  i Tyskland 1813 – 1814. Men deltog däremot i det norska fälttåget 1814 och ingick i den 10:e brigaden under generalmajor Gahn af Colquhoun. Brigaden intog ställningar i Morast i Värmland och gick tillsammans med resten av armén den 1 augusti in i Norge och trängde fram till Kongsvinger. Efter hårda strider tvingades svenskarna att retirera och en bataljon ur Västerbottens regemente utgjorde då arriärgarde.  Efter att svenskarna blivit omringade beslutade Gahn att svenskarna skulle slå sig ut. Västerbottningarnas 3:e bataljon under överste Knorring fick uppdraget och med ett bajonettanfall slår deupp en öppning genom norrmännens linje och svenskarna undkommer. Dessa strider i Medskog och Skotterud medförde cirka 350 man i döda, sårade och fångna och större delen hörde till Västerbottens regemente.

EFTER DET SISTA FÄLTTÅGET I NORGE, FRAM TILL IDAG

1829 ändrades regementets namn till Västerbottens fältjägarregemente. Regementet delades 1841 upp i två kårer; Norrbottens fältjägarkår och Västerbottens fältjägarkår. 1892 års här­ordning gav regementet åter namnet Västerbottens regemente, I 20. 1898 bytte regementet övningsplats från Gumboda hed till Vännäs läger innan man 1909 flyttade in i kaserner i Umeå. År 1998 reducerades Västerbottens regemente till att omfatta enbart en försvarsområdesstab, vilken avvecklades 2000.

Valspråk
De hava aldrig svikit eller för egen del tappat.
(Gustav III myntade det under 1788-års fälttåg)

Högtidsdag
Den 3 februari efter segern i Fraustadt 1706.

Regementets färger
Rött och vitt

Föreningen Interaktiv Historia
E-post: reenactment@interaktivhistoria.se
Telefon: 070/6438880
Generalsvägen 31, 918 32 Sävar