FINSKA KRIGET OCH SLAGET VID SÄVAR
– BAKGRUND OCH SAMMANFATTNING
Av Sandra Lindberg
Europa och Napoleonkrigen
1799 tar Napoleon Bonaparte makten i ett revolutions- och krigshärjat Frankrike. Landet hade då varit i krig sedan 1792 men 1803 bryter de så kallade Napoleonkrigen ut. Frankrike hade då haft ett år av fred efter att man 1802 ingått ett fredsavtal med Storbritannien. 1803 bröts detta avtal när Napoleon hotade britternas handel i Medelhavet och Europa. Napoleon började nu planera en invasion av de brittiska öarna men Storbritannien lyckades behålla sin dominans över haven och efter slaget vid Trafalgar 1805, då britterna besegrade och nästan tillintetgjorde den förenade franska och spanska flottan, blev en invasion omöjlig. Napoleon kom dock att utnyttja krigsatmosfären i Frankrike genom att 1804 utropa sig själv till kejsare.
Freden i Tilsit
Kort innan slaget vid Trafalgar 1805 bildades en ny koalition vars mål var att besegra Napoleon. Denna, den så kallade tredje koalitionen, bestod av Storbritannien, Ryssland, Österrike och Sverige. Koalitionen kom dock snabbt att besegras av den franska armén. Det första nederlaget stod vis Austerlitz 1805 där en stor rysk och österrikisk armé besegrades. Detta slag brukar kallas för trekejsarslaget eftersom det stod mellan tre kejsare. Napoleon erövrade nu österrikiska områden, däribland Wien, medan Ryssland drar sig tillbaka och Preussen allierar sig med Frankrike. Koalitionen faller samman. 1806 bildas den fjärde koalitionen av Ryssland, Preussen och Sachsen men redan samma år besegrar Napoleon även denna koalition. 1807 besegrar Napoleon den ryska armen och Alexander I i slaget vid Friedland. Efter detta hålls samma år fredsförhandlingar i Tilsit mellan de två kejsarna. Här delar de Europa mellan sig och Alexander accepterar Napoleons omorganisation av Väst- och Centraleuropa, och han lovar att stödja kontinentalblockaden mot Storbritannien.
Handelskrig
Efter 1807 stod Napoleon som härskare över stora delar av Europa, och de europeiska stormakterna under denna tid, Österrike, Preussen och Ryssland, hade alla tvingats in i förbund med honom. Kvar bland stormakterna var endast Storbritannien och de var de Napoleons enda stora fiende. I sina försök att kuva britterna övergick Napoleon 1806 från en ren militaristisk strategi till en mer handelsinriktad. Kontinentalblockaden infördes 1806 av Napoleon och hade till syfte att hindra all export från de brittiska öarna till kontinenten. Planen var att detta skulle störa deras handel så pass att de tvingades kapitulera. Blockaden kom dock inte att få den effekt som Napoleon hoppats på. Storbritanniens export minskade endast marginellt och det blev istället Frankrike som kom att få lida av bristen på handelsvaror.
Östersjöhandeln
1799 hade Sverige ingått i ett väpnat neutralitetsförbund med Ryssland. Syftet var att förbundet skulle skydda ländernas sjöfart mot britterna som härjade på Östersjön, och hålla länderna utanför krigen på kontinenten. Året därpå anslöt sig även Danmark och Preussen till förbundet. Storbritannien började nu känna sig allt mer hotade av förbundet och 1801 anföll man Köpenhamn och skjöt en stor del av den danska flottan i sank och tvingade på så vis Danmark att lämna förbundet. Den brittiska flottan seglade nu mot Sverige för att göra samma sak där. Flottan kom att vända innan den kommit fram. Detta berodde på att man fått information om att Ryssland lämnat förbundet i och med att Alexander I tillträtt tronen. Utan en stormakt i ryggen hade förbundet ingen riktig makt och var därmed inget större hot. 1803 kom Sverige istället att ansluta sig med Storbritannien i ett handelsavtal. Majoriteten av Sveriges utrikeshandel gick över Östersjön som under den här tiden behärskades av den brittiska flottan. Dessutom var Storbritannien Sveriges viktigaste handelspartner och närmade man sig Storbritannien skyddade Sverige sin handel och sjöfart.
Kungligt hat leder till krig
Den svenska kungen Gustav IV Adolf (reg. 1796-1809) kände ett starkt hat mot Napoleon och detta kom att inskränka Sveriges utrikespolitiska möjligheter. 1804 lämnade Sverige sin neutralitetspolitik då man bröt alla diplomatiska förbindelser med Frankrike. 1805 ingick vi i den tredje koalitionen och med flera av Europas stormakter i ryggen var riskerna för Sverige små. Man kände sig därför relativt säker när man förklarade krig mot Frankrike 1805. Detta kom dock snabbt att förändras. Efter trekejsarslaget lämnade Österrike alliansen och Preussen allierade sig med Frankrike och flera mindre slag kom att stå mellan svenska och preussiska styrkor. 1806 infördes kontinentalblockaden och Stralsund belägrades av fransmännen. 1807 blev situationen allvarlig för Sverige. Ryssland besegrades vid Friedland och efter mötet i Tilsit anslöt sig Alexander till Napoleon. De två kejsarna beslöt att Danmark och Sverige skulle ansluta sig till kontinentalblockaden, vare sig de ville eller ej. Svenska Pommern ockuperades kort därefter av en överlägsen fransk armé och de svenska styrkorna drog sig tillbaka till det egentliga Sverige. När britterna trodde att Danmark skulle falla under trycket och ansluta sig till blockaden, vilket inte var fallet, bombade man återigen Köpenhamn och den danska flottan. Detta ledde till att Danmark anslöt sig till Napoleon. Ryssland ställde nu ett ultimatum på Sverige. Stängde vi inte våra hamnar för engelsmännen skulle vi uppfattas som fiender. Gustav IV Adolf vägrade och istället sades vapenvilan med Frankrike upp, vilket betyder att kungen förklarade krig mot Napoleon när han var som mäktigast och Sverige stod nu ensam mot världens då effektivaste krigsmaskin. Panik spred sig inom armén och man utrymde Stralsund och de nordtyska områdena på svenska soldater. Napoleon visade inget direkt intresse men det gjorde Ryssland och den 21 februari 1808 marscherar ryska styrkor in i Finland, som då tillhört Sverige i över 600 år, utan en krigsförklaring. Samtidigt förklarar Danmark (Norge) krig mot Sverige men den brittiska flottan lyckades hindra en landsättning av dansk och franska trupper i Skåne. Sverige stod inför ett trefrontskrig.
Krigets öppningsskede
Sverige var inte helt oförberedd på det ryska anfallet i Finland. Genom den svenska ambassadören i Moskva hade vi fått underrättelse om den ryska uppmarschen och regementen i södra Finland hade mobiliserats. En krigstaktik/krigsplan hade gjorts för den eventualiteten att ryska styrkor skulle anfalla under vintern. I denna plan skulle de svenska styrkorna först möta det ryska anfallet men sedan dra sig tillbaka till norra Finland för att där invänta våren och att vägarna blev farbara och en motoffensiv kunde inledas. Samtidigt som detta skulle man behålla fästningarna Svartholm och Sveaborg (som var Europas modernaste) i södra Finland. Fästningarna skulle binda stora ryska styrkor i söder och underlätta reträtten och motoffensiven för de svenska trupperna. När våren kom var planen att man skulle skicka över styrkor från Sverige till fästningarna och de skulle anfalla ryssarna i ryggen samtidigt som de retirerande styrkorna anföll.
Reträtt
Tyvärr misslyckades planen. Trots det jämna antalet soldater och fördelarna av att vara på hemmaplan fortsatte fältmarskalk Klingspor, som var ansvarig för den finska armén i Finland att retirera ända upp till Uleåborg utan något egentligt försök till försvar och reträtten gick för fort. Finland var nu ockuperad av ryska styrkor. Under våren förlorade man Svartholm men planen hade fortfarande varit genomförbar om det inte hade varit för förlusten av Sveaborg med sina 700 kanoner och 7000 man. Fästningen förlorades dessutom inte genom ett slag utan genom förräderi.
Förräderiet på Sveaborg
Carl Olof Cronstedt var befälhavare över Sveaborg. I april hade han skrivit under ett ryskt avtal där han lovade att kapitulera om inte förstärkningar från Sverige kom innan början av maj. Detta är ett diskutabelt beslut eftersom Sveaborg i fråga om material och manskap var överlägsna belägringshären. Dessutom var det högst osannolikt att, nästan omöjligt, att isarna i finska viken skulle ha smält så att den svenska flottan skulle ha kunnat ta sig fram. Den 3 maj 1808 överlämnas fästningen, inklusive manskap förråd och skärgårdsflotta, till ryssarna.
De sista striderna i Finland
Strax före Sveaborgs kapitulation vann finska trupper en seger i Uleåborg och man började motanfallet. Man lyckades slå tillbaka de ryska styrkorna till mellersta Finlands och det gjordes även sporadiska landsättningar av svenska trupper längs kusten men de blev alla snabbt besegrade av ryska trupper. Sommaren 1808 förflöt alltså väl i Finland fram till att ryssarna i augusti fick förstärkningar och den svensk-finska armén tvingades återigen att retirera. Vid Oravais hölls i september det sista slaget på finsk mark. Carl Johan Adlercreutz, som vunnit slaget vid Uleåborg, led här en svår förlust mot Nikolaij Kamenskij, i ett slag som gick från att nästan vinnas av svenskarna till att bli en rysk seger. Härifrån fortsatte reträtten norrut och den 7 december sluts ett vapenstillestånd mellan ryska och svenska styrkor. Ryssarna hade då intagit hela Finland fram till Kemi älv. I Torneå slog den svensk-finska armen upp sitt vinterläger. Denna lägerplats kom att bli ett dödsläger då sjukdomar härjade bland soldaterna och civilbefolkningen och upp mot 3000 människor dog denna vinter, som var ovanligt kall.
Statskupp
Krigströtthet och den oklara utrikespolitiska situationen gjorde fortsatta krigsoperationer osäkra men Gustav IV Adolf var fast besluten att fortsätta och han hade Storbritanniens ekonomiska stöd. Panik började dock spridas inom militären på grund av att Sverige nu var så starkt hotad. Allt fler blev övertygade om att en militärkupp var nödvändig och i mars började upproret som skulle leda till att kungen avsattes. Hela den västra armén marscherade mot Stockholm och allt fler anslöt sig under färdens gång. Först flera dagar senare blev kungen medveten om situationen och han tog då kontakt med den lojala södra armén. Sverige stod nu på gränsen till inbördeskrig samtidigt som vi var involverade i ett trefrontskrig. Ämbetsmännen i Stockholm tog nu över och för att undvika inbördeskrig arresterade man kungen den 13 mars 1809 i slottet. Karl, kungens farbror, får makten och den 29 mars abdikerar Gustav IV Adolf.
Umeå ockuperas
Under våren 1809 börjar ryssarna återigen sitt anfall och i mars gick en rysk styrka över isen i kvarken och intog Umeå. Samtidigt stod ryska styrkor på Åland och attacker genomfördes längs kusten norr om Stockholm. De svenska trupperna i Kalix kapitulerade och vägen var nu vidöppen för Ryssland att inta Sverige. Men istället för att anfalla drar ryssarna tillbaka sina styrkor. Sverige var dock mentalt besegrade och den enda utvägen som man såg var att uppnå en fred med minsta möjliga förluster. I maj ockuperas återigen Umeå av ryssarna men Döbeln lyckas, genom att hugga upp en ränna i isen, rädda det kanonförråd som fanns där.
Kustarméns expedition till Västerbotten
I slutet av juli och början av augusti var försörjningsläget svårt för de ryska styrkorna i Västerbotten och man planerade en framryckning mot Härnösand där den norra svenska armén står placerade, under ledning av general Fabian Wrede. Det är i detta läge som man i Stockholm börjar planera expeditionskåren. Syftet med denna var inte att rädda Sverige och Finland från ryssarna utan att förbättra förhandlingsläget i de pågående fredsförhandlingarna. Expeditionskåren lämnade Gräddö i Stockholm med ca 6800 man och seglade mot Härnösand. Där formulerades en krigsplan. Flottan skulle landsätta bakom den ryska armén, ledd av Kamenskij, och på så vis skulle man klämma in ryssarna mellan de båda svenska arméerna. Överbefälhavare för hela expeditionen var överamiral Puke och befälhavare för expeditionskåren var general Gustav Wachtmeister.
Svenska trupperna i Sävar
Flottan landsteg i Ratan den 17 augusti där man snabbt landsteg och började marschen mot Umeå. På vägen stannade dock Wachtmeister i Sävar för att där invänta vidare order från Puke. Medan man väntar placerar man ut regementena i byn och slår läger. Vid Krutbrånet och vägen till Umeå via Täfteå placeras Södermanlands regementes första och andra bataljon (710) som understöd för förtrupperna uppe på höjden. Jönköpings regemente första och andra bataljon (1050) placeras för att bevaka kyrkvägen till Tväråmark. Övrigt manskap ur den första brigaden förlades runtomkring järnbruket (Västermanlands regemente, två bataljoner, 437). Andra brigaden förlades på östra sidan av Sävarån (Kronobergs regemente, två bataljoner och Engelbrechtenska regemente, en bataljon, 1173), förutom Drottningens livregementes första bataljon och Svea livgardes första bataljon som förlades vid vägen till Ytterboda för att bevaka färjelägret (812). Tredje brigaden, förutom Uppsala regementes två bataljoner (840) som skickades till Bygdeå, förlades runt herrgården (Livgrenadjär regemente, tre bataljoner, 1458). På positioner inväntar man morgondagen.
Sista slaget börjar
Den ryska armén som var på väg på Öre älv och den norra svenska armén vänder om när de får höra talas om landstigningen i Ratan. De marscherar fram till Sävar utan att vila eller äta, allt för att undvika att hamna i den fälla som satts ut. 06.30 den 19 augusti möter de den svenska förtruppen på Krutbrånet och slaget i Sävar tar sin början.
Det sista slaget
I början av slaget skickar Kamenskij en trupp på 850 man till färjeläget vid Ytterboda för att ta sig över och anfalla svenskarna i ryggen. Där stöter de dock på motstånd och de kommer inte längre. Under hela slaget skickar Wachtmeister endast in bataljon för bataljon utan att göra något direkt anfall. Trots detta lyckas svenskarna ta tillbaka Krutbrånet från ryssarna vid tre tillfällen. Detta pågick fram till middagstid. Under hela den tiden hade Kamenskij försökt ta sig förbi den svenska fronten utan att lyckas, trots numerärt övertag. Han bestämmer sig då för att skicka ut små jägartrupper. En skickas till sågverket och herrgården och den spång som där gick över ån. En annan skickas till Ytterboda för att där falla de svenska trupperna i ryggen så att den ryska styrkan där skulle kunna ta sig loss och komma in till Sävar. När Wachtmeister får reda på att en rysk styrka anfaller hans högra flank vid sågverket och att den ryska styrkan i Ytterboda tagit sig förbi den svenska truppen (vilket de inte hade eftersom det var den lilla jägartruppen som budbäraren såg) på hans vänstra flank trodde han att han höll på att bli omringad och han blåste till retträtt. Svenskarna hade då fem overksamma bataljoner kvar i Sävar medan Kamenskij endast hade några få kompanier.
Reträtt till Ratan
De svenska trupperna på den västra sidan om ån får order om att dra sig tillbaka till den östra sidan och att riva bron efter sig. Ryssarna följer efter och när de kommer in till bruksamhället beskjuts de av det svenska artilleriet på den östra sidan. En stor del av järnbruket förstörs i det här stadiet. Svenskarna retirerar till Djäkneboda och sedan vidare till Ratan. Sverige hade förlorat slaget i Sävar och det sista slaget på svensk mark.
Ratan förstörs
Som en undanmanöver för att ta sig förbi expeditionskåren i Ratan skickar ryssarna en liten styrka till hamnen och denna beskjuts med kanonerna från de svenska skeppen och nästan hela Ratan förstörs. Samtidigt kunde den stora ryska armén ta sig förbi och vidare norrut och på så vis ta sig ur fällan.
Freden i Fredrikshamn
Den 17 september slöts freden i Fredrikshamn som blev den hårdaste i svensk historia där vi förlorade en tredjedel av landets yta och en fjärdedel av befolkningen. Det kunde dock ha blivit värre. Den sista styrkeuppvisningen som expeditionskåren utgjorde, medverkade till att vi fick dra gränsen där den går idag och vi fick därmed behålla malmfälten. Efter freden tvingades dock Sverige gå med i kontinentalblockaden.
Föreningen Interaktiv Historia
E-post: info@interaktivhistoria.se Telefon: 070/6438880
Generalsvägen 31, 918 32 Sävar